22 okt
Idag bar det iväg till hudik för magnetröntgen. Och jag kan säga er att det var inte roligt alls. När dom ropade upp mitt namn började hjärtat slå lite snabbare, men försökte att lugna ner mig. Medan jag stod och bytte om till den blå, ganska osmickrande sjukhusrocken kände jag att jag kunde hantera nervositeten. Tills jag kom in i rummet med själva maskinen jag skulle in i. Men jag hoppade upp på britsen och dom klämde fast min arm i den mest obekväma positionen. Där kom känslorna tillbaka. Skulle jag ligga sådär i 20 min? Det gjorde ju skitont!
Sedan höjde dom upp britsen jag låg på, kändes som att jag skulle bli av med näsan när jag sakta åkte in i röret.
Kan dock erkänna att det inte var riktigt så trångt egentligen. Men i mina ögon var det som att bli intryckt i en kista.
Hjärtat rusade i tjugo minuter och jag försökte att hantera kroppens panikrus. Jag lyckades iaf ligga någorlunda stilla, lite småryckningar då och då, samt en liten tår. Men blundade för att ignorera det lilla utrymmet.
Nu är det iaf gjort. Och jag klarade det! Men är inget jag skulle vilja göra om imorgon.
Töntig tjej, jag vet. Men har man svårt att stå i en hiss (som ibland kan vara ganska rymlig) så är det inte ett halleluja moment att bli inskickad i ett rör!