jennyvikstrom

Kära Linnea Wikström, om du nu läser detta vill jag att du tar ett djupt andetag innan, för det kommer kännas i pensionärsdelen av ditt hjärta.

I morse hoppade jag av bussen vid Nacka forum, som vanligt under min praktiktid. Solen sken, det luktade vår och jag kände mig glad.
Halvvägs upp i första rulltrappan hör jag en duns som får mig och resten av människorna att vända sig. Där nere, framför rulltrappan ligger en stackars dam. Helt stilla. Jag trodde för en sek att hon var död.
En kvinna sprang ner för rulltrappan (som gick neråt) och jag skyndade upp för att ta mig ner snabbt!
Den stackars tanten hade snubblat på en ihoprullad matta som låg dumt till framför trapporna.
Jag och kvinnan som ilade i full fart ner för trappan hjälpte denna gamla dam att ta sig upp på benen och ledde henne sedan i varsin arm till vårdcentralen.

Något jag hann tänka på mitt i denna uppståndelse var att vi var bara fyra stycken som agerade vid det här tillfället. Resten av alla människor kollade mest, vände sedan på klacken och gick vidare mot sina jobb. Skämmes!